Mathias Elovsson

Kort recension av min 11:e Simple Minds koncert - generöst, bombastiskt, och några överraskningar i form av sällan spelade låtar. Men också rätt själlöst, ibland rent av slarvigt spel, framför allt av gitarristen Charlie Burchill. Sångaren Jim Kerr var märkbart tagen av det hårda turnéprogrammet, och fuskade bort en hel del textrader för att spara rösten. Nyinkallade körtjejen Sarah Brown sneglade ibland lite väl tydligt på fusklapparna på golvet - kort reptid? Mighty Mel Gaynor försökte i sedvanlig ordning slå sönder trummorna, men verkade på ett förvånansvärt gott humör. Han och Basisten Eddy Duffy hade tydligen väldigt roligt åt något under större delen av koncerten… Keyboardisten Andy Gillespie gör det han ska, varken mer eller mindre, hans största uppgift verkar vara att hålla ordning på alla förinspelade samplingar och loopar, nog så trixigt…

Måste nog i stort hålla med DNs recensent Niklas Wahllöf, kompetent, men liksom inte på allvar…

Läs för övrigt Copyriots blogginlägg om koncertrecensioner. Mycket intressant.

Ikväll smäller det…

…är Noras just nu bästa program på Bolibompa. Döm då om lyckan var total när Nora fick följa med mamma till jobbet på Hairspray. Där jobbar ju Morgan Alling! 5 år och frotterar sig med kändisarna… Vad månde bliva?

Måndag 23:e närmar sig med stormsteg. Simple Minds kommer till Solnahallen med sin Graffiti Soul-turné. Ni som känner mig vet ju att bandet är något av husgudar i det Elovssonska hemmet, och jag tar varje tillfälle jag kan för att terrorisera min familj och min omgivning med deras musik. Under den här, liksom den förra, består den minst sagt digra låtlistan av en hel del gamla godingar. Bl.a. har de vid flera tillfällen dammat av gamla låtar från Sons and fascination/Sister feelings call-plattorna, och det är ju mumma för en gammal 80-tals nostalgiker. Det kommer en utförlig (och inte ett dugg jävig…) recension framemot tisdag/onsdag… Stay tuned.

Nick Cave bjöd på sig själv, sin musik och högläsning ur sin nya roman “The Death of Bunny Munro” på Chinateatern igår kväll. Nedtonat, avslappnat, men samtidigt jävligt fokuserat. Med ett litet band (Warren Ellis och Martyn P. Casey från The Bad Seeds) som komp, bjöds vi på oförglömliga versioner av klassiker som “The Mercy Seat”, “Tupelo”, “West Country Girl” och “Dig, Lazarus, Dig!”. Men också låtar som (åtminstone av mig…) aldrig hörts live, t.ex. “Lucy” och en av mina personliga favoriter “Do you love me? (Part 2)”. Jag törs nästan säga, efter att ha sett honom live uppåt ett tiotal gånger, så var nog det här en av de bättre koncerter, kanske den bästa, han gjort. Fantastiskt.

Äntligen. Jimmy Åkerspöke skjuter bort SD från en riksdagsplats med ett präktigt självmål, men roligast är väl ändå Göran Hägglunds kommentar: “Man kategoriserar människor på ett förfärligt sätt”. Vad säger vanligt folk om det? The blind leading the moron…

Beställd. Väntar på leverans. Snart julafton i Årsta.

Uppdaterat: Levererad. Kärlek.

Lena Ströms förehavanden rullar vidare i dagspressen. DN skriver återigen om Kulturkrabaten, som driver 4 dagis i Årsta, bl.a. Sköntorpsgården där Nora och Isak går. Efter att ett antal oroliga föräldrar klagat till utbildningsförvaltningen, agerar nu denna, och kräver in dokumentation över antal barn på samtliga 18 avdelningar. Dessutom en total förtäckning över de anställdas utbildningsgrad, och antal utbildade förskolelärare per barn. När skiten når fläkten så händer det grejer…

Allas vår favvo-apokalyptiker, Nick Cave kommer till China Teatern 20 oktober. Under devisen “An evening with Nick Cave” kommer han läsa valda stycken ur sin andra roman “The Death of Bunny Munro“, spela lite låtar och hålla en liten Q&A-stund med publiken. Biljetter släpps idag och jag och Jennie K är där!