Mathias Elovsson

Vi hann med en LP i morse innan dagis. Noras fingertoppskänsla höll sig framme, och valet föll på en klassiker; Led Zeppelin och deras fjärde platta, i folkmun kallad IV eller “Four symbols”. Idel örhängen såsom Rock´n´Roll, When The Levee Breakes (med världens mest samplade trumbeat), Black Dog och framför allt Stairway To Heaven. Bortser man från de ibland lite Tolkien-influerade texterna är detta ett klassiskt rock-album som fortfarande håller utmärkt. Bra start på dagen!

Pop-quiz: Från vilken film kommer citatet i rubriken?

Så var det dags igen. Stor skiva fram ur hyllan… Den här gången föll valet på “No Code” med Pearl Jam från 1996. Denna, deras fjärde fullängdare var deras mest ambitiösa hittills, i en tid då den breda massan avfärdat bandet med den trötta frasen “de har ju gjort något bra sen Ten (debuten)”. Ett påstående som alla med ett uns av musiköra vet att det är fel, fel, fel. Pearl Jam har hittat sin formel, grungen är sedan länge passé, och bandet har både turnerat och spelat in med Neil Young. En varierad platta med både lugna melodier och klassiskt Pearl Jam röj med tre gitarrer. Och Nora tyckte att det var “hopp-dans-musik”. Gott så. Plus för det påkostade omslaget.

… i DN På Stan är en källa till mycket nöje och skadeglädje. Nu i torsdags skrev de så här:

“Krisen i musikbranschen gör att många artister tvingas samarbeta med företag. Det gäller att hitta en affärspartner som passar ens image. Laleh lyckas allra bäst. Hon säljer konsertbiljetter genom det enda företag som framkallar lika mycket irritation och ångest som hennes musik: SJ.”

Klockrent.