Så var det dags igen. Stor skiva fram ur hyllan… Den här gången föll valet på “No Code” med Pearl Jam från 1996. Denna, deras fjärde fullängdare var deras mest ambitiösa hittills, i en tid då den breda massan avfärdat bandet med den trötta frasen “de har ju gjort något bra sen Ten (debuten)”. Ett påstående som alla med ett uns av musiköra vet att det är fel, fel, fel. Pearl Jam har hittat sin formel, grungen är sedan länge passé, och bandet har både turnerat och spelat in med Neil Young. En varierad platta med både lugna melodier och klassiskt Pearl Jam röj med tre gitarrer. Och Nora tyckte att det var “hopp-dans-musik”. Gott så. Plus för det påkostade omslaget.
No code är PJ:s överlägset bästa platta någonsin. Deras senare skivor är inte heller dumma men denna markerade helt klart en nystart för bandet efter den något förvirrande men annars schyssta Vitalogy.